Jag vill inte ha en 50-plus-uniform som passar till min ålder.

Har varit rätt nervös över hur det skulle kännas när filmen blev offentlig. Tar de som tittar till sig vad jag faktiskt vill säga? Eller tycker de att filmidén är fånig? Jag vill ju visa att det här är ett sätt att fortsätta ha roligt med kläder och samtidigt minska miljöpåverkan. För det är ju egentligen inte så svårt att låta bli att köpa nya plagg. Eller lite svårt är det faktiskt. Jag kan bli otroligt lockad av en mjuk stickad tröja och tänka att den skulle passa till precis allt i min garderob … Men jag har ju redan flera stickade tröjor och vet att jag inte behöver en till … men just där och då är den nästan redan min… egentligen är det helt galet att äga så mycket och vara så präglad av konsumtion.

Jag vill också visa med filmen att det är helt ok att leka modell vid 50. Att se ut som en gör och tycka det är helt ok. För varför måste alla femtioåringar i modemagasin och tv-program bli omgjorda istället för att uppmuntras att duga som de är? Nej, de får nya halvkorta frisyrer slingade i flera nyanser och kläder som passar deras ålder. Det är ju bara det att alla ser likadana ut efteråt. Som en 50-plus-uniform. Det känns trist.

Förhoppningsvis finns det en och annan som tycker att den här filmen är bra. Något att ta efter men på sitt eget sätt med sina plagg. Jag funderar på att göra fler filmer (om Vidar har tid att filma, för mycket jobb hamnar ju på honom). Kanske nåt med klänningar och kjolar. Hur det går att blåsa liv i de där sällan-plaggen, som mest hänger på sina galgar, och göra något nytt. Vi får se. Det är som mitt beslut att sluta skämmas satte fart på en massa idéer. Som att lite mer är möjligt nu. Som om jag bor i ett friare landskap.

Jag har inget att ta på mig. Det är inte sant.Garderoben är full så jag ska sluta shoppa.

Det första jag gjort är en tvärtom-video i ett försök att bli en slags influencer. Vi kan kalla det en icke- kommersiell inspiratör. Jag vill inte få lådvis med dyra kläder från hippa företag för 50-plussare. Min video uppmanar istället till att sluta shoppa nytt och använda det som redan finns i garderoben.

Jag har alltid tyckt om kläder. Sytt om. Ritat egna. Lånat. Letat på vindar och i secondhandbutiker. Experimenterat. Som liten på 1970-talet fick jag följa med mamma till Maja som var skräddare. Min mamma anammade inte hippielooken utan har alltid varit extremt välklädd med sin helt egna stil. Medan de pratade om olika modeller och tygkvaliteter gick jag runt bland travarna med tygrullar och kände. Fortfarande blir jag lugn av att ta på tyger. Känna sammet, jersey eller ylle under fingertopparna…

Men textilproduktion tär på miljön. Att tillverka nya kläder är urdåligt för klimatet. Och helt ärligt. De flesta av oss har redan alldeles för mycket i våra garderober. Så tillsammans med min son Vidar Olsson, som är filmare och animatör, har jag gjort den här filmen som är en stop-buying-challenge.

Eller det är egentligen han som har gjort hela filmen. Filmat, fotat, klippt, färgkorrigerat, fixat ljud. Han är en stjärna. Jag har agerat modell och tagit fram fem plagg, sådana som de flesta redan har. Ett par jeans, en kavaj, en skjorta, en polo och en stickad tröja. Sedan har jag gjort tio höstkombinationer för olika tillfällen med hjälp av några skor och lite accessoarer.

Bara fem plagg. Många har betydligt mer. Tänk att du tar fram tio plagg eller femton ur din garderob. Hur många kombinationer blir inte det? Det går att ha olika outfits varje dag i flera månader. Jag ska själv tänka på det varje gång jag inte har något att ta på mig

Den här bloggen kommer att handla om livet efter 50, kläder och konst. Och att våga.

När jag fyllde 50 bestämde jag mig för att sluta skämmas. Det blev så tydligt att jag i alla år hindrat mig själv genom att tänka att jag inte kan göra vissa saker för att det är ytligt/ för att jag inte är tillräckligt bra/snygg/smart/rolig/skicklig/ eller vad det nu kan vara. Och därför måste vänta tills jag blir bättre/snyggare/smartare/har mer kondition/pengar/tid osv. Nyligen såg jag dokumentären om Dagny som började blogga. Hon var nästan hundra när hon vågade. Men tänk om jag inte blir hundra. Har tänkt mycket på Sara Danius som vågade. Hon var sju år äldre än jag. För ett antal år sedan hade jag också en knöl i bröstet som undersöktes och opererades bort. Den visade sig tack och lov vara ofarlig. Men slumpen är skrämmande. Vad är det som gjorde att det som avlägsnades från min kropp var ofarligt medan det för henne var dödligt? Och hur blir det nästa gång? Jag måste påminna mig om att livet är just nu. Bara nu är det enda som finns. Tänk om jag skjutit upp sånt jag vill göra och därför går miste om det. Nu säger jag det högt. JAG BÖRJAR PRICK NU. Ska göra sådant jag vill, tror på och tycker är roligt fast det är pinsamt, någon annan gjort det bättre eller vad som helst.